Arnesen
Blues Band

Min hemstad Uppsala har länge varit en musikalisk kulturmetropol i Sverige. Det här tack vare två lysande förmågor: Björn Carlsten och Katalin Varga. Bröderna Carlsten drev ”Rackis”. En pub där, förutom lokala band, man kunde lyssna på t.ex. Maceo Parker, Lou Donaldson, Chet Baker och många fler, som efter att ha giggat i Malmö, Göteborg, Stockholm alltid ville gästa ”Rackis”.
På ”Katalin” har jag, förutom spelat själv, lyssna på John Scofield, Chick Corea, Al Foster, Daniel Lanois och många fler internationella artister, som absolut velat komma förbi.
Björn och Katalin, formidabla kulturgiganter. Och hon är en grym kock. Prova gulaschen.

7 maj. Hemma igen. Bukarest var varmt! 30 grader i skuggan. Hade inte kollat upp riktigt och anlände ganska fel utrustad: svarta t-shirts, svarta byxor, svarta boots... ingevidare. För den nyfikne vill jag meddela att maten var helt OK. No more no less. Rena, snygga råvaror och ingetjafs. Carlsberg regerade i kranarna. De har gjort ett jättejobb där. Man överlevde och tappade ingen vikt. Hotellets bar hade 24-timmars öppet, bless them. Visdomar och garv... Första natten var alla så trötta att ingen vågade gå och lägga sig, janiförstår, man häller i sig men förblir glasklar. Ihärdar och är forfarande enastånde skärpt...tror jag. Inget händer, liksom.
Konsert nr ett blev jag servad med en Marshall plus 4x12 låda. Hade glömt att de låter som upprörda geting-bon och tappade väl lite självförtroende (herregudvaärdesomlåter?!) man överlevde det också. I övrigt gick gigen bra och jag fick en Fender-stärk istället.
Hellkvist, bless him, bläddrade i sina appar och kartor och var en formidabel ciceron för oss. Visade oss valda delar av staden och lärde oss hej och tack och förlåt.

Gick av stapeln på placet "Reigen". Dagen vi anlände till Wien var det vår i luften och man promenerade i t-shirt. Reigen försåg oss med en rejäl scen med rejäl flygel och bra backline. Ljudmeken, Andreas, var excellent. Allt var bra utom orgeln. Var det en Vox eller en Farfisa? Kommer inte ihåg. I alla fall lät den skralt. Vi lyckades hyra en "Nord" från någon affär och aftonen 
blev strålande kul. 

Vacker stad på romersk grund. En otrolig moské med en kristen kyrka nersprängd i mitten. fashinerande. Vi spelade på ett stort torg omringat av fyravånings bostadshus. På balkongerna satt folk och åt sina sena middagar. De behövde inte betala inträde och fick njuta av musiken vare sig de ville eller inte. Nere på torget fanns 4-5000 bluesälskande människor. Stående eller sittande 
vid kafé-bord. Kul.
We played on a big square surrounded by four-story 19th century apartment buildings with people on the balconies having their supper. These were the people who didn´t have to pay for the music and got it whether they wanted or not. Down on the ground 4-5000 blues loving citizens. Standing or sitting at tables drinking coffe and beers. Nice.


Spela in är nervöst, tålamodskrävande och i största allmänhet besvärligt, tycker jag. Närhelst en mikrofon ska registrera det man gör, känner jag mig som en nybörjare på gitarr. Med det i åtanke skulle lösningen kunna vara live inspelning för att känna sig litet mer avspänd. Så gav vi oss på det hela. Lagom till gigen ådrog jag mig en s.k. "frusen skuldra", som effektivt hämmade rörligheten i höger arm och axel med ganska mycket smärta, jag drog på mig en hederlig förkylning kombinerad med täta anfall av näsblod p.g.a. alla smärtlindrande pulver och sedan visade sig inspelningen inte ha fungerat på mer än hälften av tagningarna. Det bidde en tumvante istället för kostym. Nytt försök till hösten men några nya videor till "tuben" kan vi klämma fram.

Etno-musik festival. Vi anlände i vår hyrda van och försökte krypköra genom festival-området. Tallar och festivaldeltagare i olika utstyrslar gjorde det hart när omöjligt att komma fram till vår scen. Till slut fick vi eskort av en indisk blåsorkester, som spelade oss genom trängseln. En ovanlig upplevelse.


2009 på hösten, tror jag, en vilt envägskommunicerande man ställde sig framför mig på 70 cm avstånd och började försöka mala ner mig med olika åsikter om det mesta faktiskt. Det bara flödade och jag tror han talade även på in-andningen.
Det blev svårt att koncentrera sig på musicerandet så jag bad honom flytta en bit. Det gjorde han, bort till Forsberg vid pianot. Hela tiden talande. Väl framme vid pianot blev väl omständigheterna optimala, för Forsberg sitter och spelar och kunde alltså inte gå undan. Sanningarna flödade och jag såg den arme pianistens anlete anta en mer och mer granit-liknande nyans. Piano-spelet fick en manisk lyster.